Det finns ingenting som berör mig så som en annan människas sorg. Sitter och tittar på Sofies änglar och tårarna rinner. En kvinna som förlorat sin man i leukmi och nu lever ensam med sina två barn. Med en gång är det mig själv jag ser där i tv:n. Jag har alltid haft väldigt lätt för att sätta mig in i en annan människas situation och det blir så verkligt på något vis och så svämmar det över med känslor. Människor som du, jag, vem som helst som råkar ut för något i livet som vänder upp och ner på allt. Sådant berör mig för det känns som att det händer mig själv. Jag blir samtidigt så rädd för att något ska hända någon i min närhet, det är så okontrollerbart och det tycker jag inte om. Vilket lotteri livet är.

Idag var jag på BVC med Samuel. Jag hade länge bävat inför besöket eftersom jag visste att han skulle få andra omgången vaccin. Inte en spruta utan två dessutom, precis som gången innan och jag gillar INTE när min lilla plutt blir till nåldyna, men självklart är man ändå glad att han får vaccinet så han inte blir sjuk. BVC sköterskan var "snäll" och hämtade en kollega som stack i andra benet samtidigt som henne så upplevelsen blev ett stick när han i själva verket fick två. Annars hade det ju liksom blivit *stick* ledsen bebis *stick* ännu mer ledsen bebis. Nu halverades det med en gång, bra bra. Precis som förra gången reagerar plutten på sprutorna lagom till kvällen och blir gnällig som tusan. Tårar och ilska då båda benen gör ont och dessutom lite feber på det. Tänk så olika ens barn kan vara. Saga sa inte ett pip när hon fick sina sprutor men Samuel har varit helt annorlunda. Han är lite av den känsligare sorten tror jag. Skrutten. Jag gav honom till slut en alvedon och det blev mycket bättre efter en stund. Till slut kom han på att det var förbannat roligt att lyssna på sina egna högljudda IIIIHHH, vad väljer man? Ledsen bebis eller glad bebis som testar rösten... mjo sistnämnda så klart.

Vackra blommor från min man.