Det finns ingenting som berör mig så som en annan människas sorg. Sitter och tittar på Sofies änglar och tårarna rinner. En kvinna som förlorat sin man i leukmi och nu lever ensam med sina två barn. Med en gång är det mig själv jag ser där i tv:n. Jag har alltid haft väldigt lätt för att sätta mig in i en annan människas situation och det blir så verkligt på något vis och så svämmar det över med känslor. Människor som du, jag, vem som helst som råkar ut för något i livet som vänder upp och ner på allt. Sådant berör mig för det känns som att det händer mig själv. Jag blir samtidigt så rädd för att något ska hända någon i min närhet, det är så okontrollerbart och det tycker jag inte om. Vilket lotteri livet är.

Idag var jag på BVC med Samuel. Jag hade länge bävat inför besöket eftersom jag visste att han skulle få andra omgången vaccin. Inte en spruta utan två dessutom, precis som gången innan och jag gillar INTE när min lilla plutt blir till nåldyna, men självklart är man ändå glad att han får vaccinet så han inte blir sjuk. BVC sköterskan var "snäll" och hämtade en kollega som stack i andra benet samtidigt som henne så upplevelsen blev ett stick när han i själva verket fick två. Annars hade det ju liksom blivit *stick* ledsen bebis *stick* ännu mer ledsen bebis. Nu halverades det med en gång, bra bra. Precis som förra gången reagerar plutten på sprutorna lagom till kvällen och blir gnällig som tusan. Tårar och ilska då båda benen gör ont och dessutom lite feber på det. Tänk så olika ens barn kan vara. Saga sa inte ett pip när hon fick sina sprutor men Samuel har varit helt annorlunda. Han är lite av den känsligare sorten tror jag. Skrutten. Jag gav honom till slut en alvedon och det blev mycket bättre efter en stund. Till slut kom han på att det var förbannat roligt att lyssna på sina egna högljudda IIIIHHH, vad väljer man? Ledsen bebis eller glad bebis som testar rösten... mjo sistnämnda så klart.

Vackra blommor från min man.

 

Padmé Amidala

21 februari 2011 13:15

Jag gråter också till Sofies Änglar. Om du såg första avsnitte med familjen som bor i Segeltorp, så fick man möta min gamla klasskompis Anna där.
Det slår en så tydligt hur livet kan vända på en femöring.

http://pussungar.blogspot.com

Andersson

21 februari 2011 19:57

Ja, svårt att låta bli liksom :-/
Hmm.. nej jag tror inte jag såg första avsnittet. Har sett två, ett där det var en kille som kunde dö när som helst och sen det avsnittet jag skrev om först. Vad hände din klasskompis?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Där är jag just nu. Skicka in kameran på lagning eller vänta på nästa tillfälle jag ska till Stockholm och lämna in den då. Hm.. För övrigt är vi hemma idag med men har räknat med att jobba imorgon igen. Överväger att rigga fotostudio i vardagsru...

Hej blogg! Det var länge sedan. Nu när man ändå är hemma och vab:ar kanske man kan göra ett tappert försök att få igång bloggen igen. Skulle behöva göra om min header med men det får vara ett senare projekt. Samme och jag är hemma idag och snorar i k...

På förmiddagen åkte vi till statsparken med barnen för att mata änderna och leka lite i lekparken. Till en början tyckte Samme att det var riktigt skoj med änderna som flockades runt hans fötter men efter att en and tog hans lilla finger för en brödb...

Idag är det riktigt blåsigt och bitigt ute. Tog en promenad till konditoriet med Elin och barnen, gick hem och fikade. Mer än så har jag inte velat vara ute idag. Har lyckats sitta ner och redigera förra helgens foton med men jag är långt ifrån klar....

Kan inte påstå att jag är en person som tror på övernaturliga ting som spöken, andar och andra väsen. Kan inte heller minnas att jag någon gång har sett eller varit med om något som skulle kunna tolkas som något övernaturligt. Men min 2 åriga son har...