Igår stod höghöjdsbana i Sala på mitt schema. Jag åkte dit med min kära vän Anna och hennes syster. Som jag skrivit tidigare så har jag en rädsla för höga höjder så detta var en riktig utmaning för mig kan jag säga. I samma grupp som oss fanns ett killgäng där var och en såg nästan identisk ut. Lite lustigt det där att se hur en viss stil färgar av sig i en grupp. Allt var lika, med undantag för längd och vikt. Förmodligen namn med :-) De hade keps, tatueringar på hals och kropp, trekvartsbrallor och linne. Jag skulle inte ha kommit ihåg vem som var vem iaf... de kanske var femlingar? Jag började fundera ett tag om det var jag som började se konstigt med tanke på vad nervös jag var där vi stod med selar och grejer. Hur som helst så efter en ganska grundlig säkerhetsgenomgång (som btw fick mig att bli ännu mer nervös) fick de gå först iaf sen fick vi en och en börja klättra upp och när jag såg första etappen på banan trodde jag aldrig ALDRIG att jag skulle ta mig runt. Jag såg mitt liv passera revy. Så kändes det första delen av banan sen på något sätt började jag vänja mig vid höjden och kunde faktiskt börja slappna av. Det började bli roligt , fram tills .... jag började höra åskan mullra. Tänk er lilla jag ... högt där uppe bland träden ... svajandes och balanserandes på ett smalt rep ... hållandes i två smala rep på vardera sida ... under mig en avgrund på X antal meter .... åskan börja mullra. Fru Anderssons huvud börjar bläddra fram de värsta scenarion du kan tänka dig. Blixten slår ner, repet jag står på börjar ta eld och sakta bit för bit förkolnar det och allt slutar med att jag hänger där dinglandes i luften, regnet öser ner och ingen vågar sig på att rädda mig med risk för jordskred.

Okej Anna, jag kanske överdrev lite där men FAN va kul vi hade :-) Nästa gång åker kameran med!

För ett par dar sen fick jag låna Elin. Hon fick agera modell för en stund, visst är hon vacker denna underbara tjej! :-) Jag lånar dig gärna igen!