Tänk om min lilla ettåriga son, om så bara för en liten stund, kunde tala om för mig vad som rör sig i hans lilla huvud. Fler som tänkt den tanken? Känns problemet igen? Vi har en väldigt otröstlig plutt här hemma som inte alls är med på noterna nu för tiden. Det är gråt - upp i famnen - gråt - klänga sig ner - gråta lite för att han plötsligt står på golvet - upp i famnen igen - gråt - kasta sig bakåt - klonka huvudet i närliggande föremål - gråt - tröstas - gråta lite till för gråtandets skull - mat - äta fem minuter - gråt - vill ner - får komma ner - gråt för att han plötsligt står på golvet .. igen. Fru Andersson tar ett närliggande föremål och nockar sig själv snart. Man kan hela tiden bara gissa sig till vad som behövs för stunden. Ibland funkar det, ibland inte. Oftast det sistnämnda. Allt detta har man gått igenom med barn nr 1 redan men ändå slår tanken - Vad vill han??? Kan han ha ont någonstans? En tand på G? Rastlös? Hungrig? Trött? Allmänt förbannad?

När han är som allra grinigast så tänker jag ibland att - tänk om han verkligen har ont någonstans? Så går jag här och är irriterad på en unge som bara gnäller och gråter. Då får man ångest för att man är irriterad på honom också som grädde på moset. Jag vet jag vet det, det kan vara så enkelt att han bara vill ha närhet, och det är klart han får det! Hur mycket som helst! Men ibland räcker man inte till.

Idag har Samuel och Saga varit hos sin farfar hela dagen. Det hade gått jättebra, så klart! Inga griniga barn alls där inte. Fast det är ju ett typiskt fenomen det där, snälla barn borta - griniga barn så fort mamma eller pappa visar näsan. Jo, det är så det är och så det ska vara antar jag :-)

Men jag vet hur jag kan få honom att skratta också ;-)